Marathon Monday 2013

I skrivande stund sitter vi på Boston Logan airport och väntar på att få gå ombord på flyget till Dallas - Fort Worth. Gårdagens händelser känns helt overkliga, delvis därför att de lyckligtvis inte berörde oss direkt.

Ellen och jag följde loppet i sällskap av M:s kompis Aris fru Elina ett par hundra meter innan mållinjen. De startade båda i den första "vågen" och fick tider kring 2.55 båda två. Båda gjorde nya personliga rekord. En dryg timme efter målgången möttes vi vid mötesplatsen ett par kvarter från mållinjen och tog oss sakta till hotellet till fots (man går inte så snabbt efter man har sprungit marathon). Vi lämnade platsen kring en halvtimme innan det smällde och hörde eller såg därför ingenting av explosionerna.

När vi kommit till hotellrummet började telefonen pipa, det var mamma som först frågade om allt var okej. Då slog jag på tv:n och kunde inte tro mina ögon. Platsen där vi varit bara en kort stund tidigare såg ut som den hade förvandlats till en krigszon. Det kändes helt overkligt.

Sedan började M:s telefon ringa. En intressant detalj i allt detta är att han har blivit nerringd av mer eller mindre samtliga finländska medier (förutom Hbl, det fanns nämligen någon med ett mer svenskklingande namn bland de 17 finländska deltagarna) men utrikesministeriet har fortfarande inte tagit kontakt.

Men vi har det bra och känner oss förstås lyckligt skattade över att inte ha berörts av attacken som ändå skedde så nära inpå. Trots det känner vi oss ändå inte osäkra eller rädda och kommer inte att låta detta påverka vår resa. Vi känner djupt för de berörda och för Boston, som stod värd för ett så fint evenemang och som nu drabbats av en så sanslös attack. Det är ändå med fina minnen av Boston vi nu åker vidare.