Vinter

Vi har fått njuta av riktigt vinterväder i en vecka nu.

Så här ser stan ut från vårt "berg".

Förra helgen röstade schweizarna om att införa ny lönelagstiftning, enligt vilket den högsta lönen i ett företag kunde motsvara högst 12 gånger den lägsta lönen. Det godkändes som väntat inte.

Vi bor bredvid den internationella skolan, som är inhyst i ett mycket vackert gammalt hus.

Mycket vitt.

St Gallen klädd i vitt.

Ellen update

Ellen kan konsten att se mycket förvånad och oskyldig ut, oftast är hon varkendera.

Detta är Ellen, 15 (snart 16) månader:

Ellen älskar böcker, både att läsa dem och dra ut dem ur bokhyllan. 

I helgen hade jag tre kompisar på besök som jag inte träffat på LÄNGE (nästan 7 år för att vara exakt!). Ellen blev bortskämd med så mycket uppmärksamhet som hon nog aldrig tidigare har upplevt och har nu tjurat i flera dagar sedan de åkte.

Hon tycker också om att leka med ipaden.

Och klättrar nuförtiden själv upp på soffan och sätter sig där.

Men den nyaste och mest spännande upptäckten är ändå gåvagnen. Ingenting är lika roligt som att gå! Tyvärr har hon inte lärt sig svänga än och vi har inte så stora ytor här hemma, så föräldrarna är tvungna att springa efter och svänga hela ekipaget så fort väggen kommer emot. Det behöver knappast påpekas att vi tröttnar snabbare än hon...

Ljus

I helgen lyckades vi äntligen med stordådet att sätta upp de lampor som fattades i sovrummet, köket och arbets/gästrummet. Och för två personer med tummen mitt i handen är det verkligen inget mindre än ett stordåd. Sovrumslampan kom dessutom i en massa små delar och krävde en hel del fingerfärdighet innan den var klar att hängas upp.

Det var verkligen på tiden att få detta gjort, det började nämligen vara lite mörkt här på kvällar och morgnar...

Fin eller hur?

Underifrån är det en blomma!

Dimma

Instagrambild.

Dimman är tillbaka. Så här såg det ut igår morse när jag gick till min tennislektion.

Söndagspromenad

I söndags tog vi en promenad i skogen som ligger bakom hörnet från där vi bor. Det kryllar av stigar kors och tvärs så man vet aldrig var man hamnar om man inte väljer att svänga om och ta samma väg tillbaka. Den här gången hade vi tur och lyckades komma ut ur skogen på ett alldeles perfekt ställe.

Dimman har kommit tillbaka till St Gallen.

Vi gick ner till floden innan vi gick in i skogen. Det är inte långt till floden men det är brant nedför och uppför tillbaka, vilket gör att man inte går dit så ofta.

Schweiz är fullt av sådana här gula skyltar som visar vandringsstigar. Ofta anger de även distanserna i tiden det tar att gå mellan de olika ställena. Mycket välorganiserat och praktiskt. Tyvärr saknas skyltarna inne i skogen.

Ellen i vintermundering.

Veckan som gått

Bloggen har visst blivit förbisedd på senaste tiden. Tiden räcker bara inte till. Under veckan (och lite till) som gått sedan sist har vi hunnit med en hel del. Vi har haft besök av svärfarsfolket, firat farsdag, jag gick på opera med en drös andra småbarnsmammor, Ellen har fortsatt med dagisträningen, jag fick äntligen gå på yoga och så har vi träffat vänner och ätit ostfondue m.m.

Nu har två tredjedelar av oss blivit förkylda så den här helgen tar vi det lugnt hemma medan M pluggar.

Ellen funderade över menyn förra helgen när vi åt lunch i Appenzell.

Hon kan det här med att spela förvånad, en solklar skådespelartalang.

Barntåget

Jag gjorde årets upptäckt igår (eller blev faktiskt tipsad av en vän). De har en speciell barnavdelning på vissa av tågen här, och åtminstone mellan St Gallen och Zurich går dessa tåg en gång i timmen. Det är alltså en skild tvåvåningsvagn med plats för barnvagnar i nedre våningen och en lekavdelning där uppe med rutschbana m.m. Rena rama himmelriket både för barn och föräldrar!

Jag åkte ensam till Zurich för dagen igår och tågresan som annars kan vara ganska jobbig bara för att man ska in och ut ut tåget med vagn och barn, hitta plats för vagnen och sedan försöka underhålla ett litet energiknippe i en dryg timme, förvandlades till ren och skär njutning.

Ellen fick också nya kompisar, öven om umgänget inte var helt smärtfritt. Det är intressant att upptäcka att vår supersociala tjej som älskar att träffa nya (vuxna) människor, blir ganska blyg och tillbakadragen bland andra barn. Det var ett helt gäng 3-4 åringar på tåget igår och de var jätteintresserade av Ellen och ville alla klappa och peta på henne. Hon stelnade till och stod bara där förstenad som en staty och vågade inte ens blinka stackarn. Först när jag gick fram till henne brast hon ut i gråt. Det blev väl bara för mycket för henne. Samma observation har gjorts på krippe, där blir hon också tyst och tillbakadragen bland de andra barnen. Men det går säkert över snart, nu när hon kommer att vara där regelbundet.

Nu ska vi iväg för att möta ett annat tåg lastat med finländska gäster!

Varför jag älskar Centraleuropa

I fredags var det helgdag i St Gallen -kantonen, och på många andra håll i Centraleuropa, så vi utnyttjade helgen för en liten mini-semester. Vi körde iväg på morgonen och ett par timmar senare var vi framme i tyska Freiburg där M tillbringade en termin under studietiden. Vi åt lunch på stans bästa kebabställe, strosade omkring i stan och besökte M:s gamla hemknutar innan vi på eftermiddagen körde vidare i ca 45 minuter till Colmar i franska Alsace-området. Kvällen och följade morgon ägnade vi åt att utforska Colmar och sedan körde vi vinrutten norrut genom vinfälten och pittoreska små byar. På kvällen körde vi sedan tillbaka hem via Tyskland igen för lite obligatorisk blöj- och barnmatshopping (det är verkligen halva priset jämfört med Schweiz). Hur mycket kan man inte se på bara två dagar, eller en för den delen. Därför älskar jag Centraleuropa!

Freiburg var fint.

Ellen har missförstått armstödets användningsändamål.

M tänkte tillbaka på den gamla goda studietiden.

Vi klättrade upp i ett torn och kollade på utsikten. Jag fick nästan svindel och resten av familjen hade det roligt.

Fina fasader och blommor.

Nästa dag var det dags att utforska Colmar, vars gamla stad även kallas "lilla Venedig".

Alla hus såg ut så här och var mer eller mindre sneda. Oerhört sympatiskt!

Har en svaghet för gamla vespor.

Vi åt middag på den här restaurangen. Mycket hög klass på maten men jag kan inte rekommendera den alsasiska specialiteten Chocroute (surkål) med fem olika kött. Det måste vara bland det mest osmakliga jag någonsin serverats.

Fler fina hus.

Vi lämnade Colmar och körde genom vinfälten till bl.a. en by som heter Riquewihr.

Nåt mer pittoreskt får man leta efter.

Jag fick dille på att fota smala gränder.

Precis utanför stadsmuren börjar vinfälten.

En gränd till.

Vi åt tarte flambee ute i solen, i november (!), en till orsak att älska Centraleuropa.

Och smakade givetvis på viner.

Till slut körde vi upp till slottet Haut-Koenigsburg men sällade oss inte till de tusentals andra turister som var där utan kollade bara på utsikten innan vi åkte ner igen.