Mini break

Vi packar och snart åker hela familjen på mini-semester, men åt olika håll för första gången. Jag känner någonting som bäst kan beskrivas med skräckblandad förtjusning, det ska bli otroligt roligt med lite vuxentid men vi kommer förstås samtidigt att sakna vår filur något oerhört.

En av Ellens barnvakter kommer snart och hämtar henne och på eftermiddagen sitter M och jag på flyget till Paris! Ja, det är ingen överraskning längre så destinationen kan nu avslöjas även här. Finnair informerade vänligt nog M igår per email om vart han ska resa idag.

Och när resmålet kom till hans kännedom så visste han förstås genast vad vi ska göra där. Ja, vi har biljetter till Roland Garros imorgon! Egentligen är det lika bra att det avslöjades igår, så hinner han glädja sig lite på förhand också. En stor del av resan är ju också att vänta på den. Nu håller vi bara tummar och tår att det inte regnar hela dagen imorgon...

Less is more

Vi blev av med en massa grejer på söndagens loppis, mest sådant som vi sålde men tyvärr även min jacka (som alltså inte var till salu) som fräckt blev stulen nästan mitt framför näsan på mig. Jag börjar komma över det nu men var riktigt bitter och inåtvänd en tid, åtminstone hela söndagen. Det är ju bara en jacka (låt gå att den tävlade om topp-platsen bland mina jackor och var en mycket kär trotjänare) men jag blir bara väldigt upprörd över sådant och känner mig djupt kränkt. Varför stjäl man på ett loppis där folk säljer fullt användbara kläder för en spottstyver? Tyvärr förstörde detta hela loppisupplevelsen för mig som annars brukar tycka att det är jätteskoj, förutom att det känns bra att grejer som är onödiga för en själv hittar nya hem så brukar det alltid vara roligt också. Men förutom denna episod så tjänade dagen ändå sitt ändamål mycket väl och det som inte blev sålt lämnades till Röda korsets insamling.

Nu har vi också påbörjat försäljningen av vissa möbler. Soffbordet försvann redan för ett par veckor sedan. Det känns bra att minska på mängden prylar och sedan leva utan ett tag och känna efter ordentligt innan man omger sig med nya. Minimalisten i mig drar en suck av lättnad.

Annars så har vi njutit av de härliga försommardagarna som vi fått uppleva. Jag börjar sakta komma igång med löpningen igen, den här våren har det varit extra trögt efter vinterpausen. Funderar på att anmäla mig till ett halvmarathon på hösten bara för att skapa lite träningsmotivation. Igår spelade jag också tennis ute för första gången på ett par år, förra året blev ju magen för stor för tennis precis innan utesäsongen började.

Som motvikt mot allt sportande har jag stickat klart en tröja till Ellen, och har ungefär fem som väntar på att bli stickade. Ja, det är beroendeframkallande. Nu har man även en bra orsak att sitta bänkad framför teven flera timmar per dag då Eurosport sänder live från Roland Garros...

Ellen då, hon tränar...

...äter och smakar på nya maträtter (pasta bolognese är en ny favorit, sparris var roligare att vifta med än att äta)...

...och håller låda nästan jämt.

Hästen

Jag har efterlyst min gamla trägunghäst åt höger och vänster men var till sist tvungen att acceptera att den är spårlöst försvunnen. Vad glad jag blev när jag hittade en likadan i en second hand -affär här i stan!

Ellen fick genast prova!

På tal om second hand så ska vi släpa en stor del av vår egendom till loppiset på Sandvikens torg imorgon och tänker bli av med rubbet på ett eller annat sätt. Vi har rensat i skåp, garderober, källare och alla vrår i lägenheten och jag har igen förundrat mig över hur mycket onödiga grejer man samlar på sig. Det känns redan lättare att andas nu när grejerna är sorterade och packade. Nu hoppas vi på sol och många loppisbesökare för imorgon!

Separationsångest eller tänder?

Vår happy baby är plötsligt som förbytt och har ersatts av en gnällande, skrikande typ som plötsligt har svårt att somna eller vaknar efter en alldeles för kort dagssömn. Jag, som har blivit bortskämd med 2 x 1,5-2 h egen tid per dag och en glad liten typ som kan underhålla sig själv ibland, vet inte vad jag ska ta mig till.

Grannen föreslog separationsångest, som visst lär komma där vid 9 månader. Eller så är det tänderna som besvärar henne, jag tycker mig klart urskilja ett par små bulor i nedre gommen. Jag hoppas på tänder, för då borde det väl gå över rätt fort.

Det där med separationsångest gör mig nämligen lite stressad inför nästa vecka då M och jag ska åka på vuxenresa (det är en överraskning så jag kan inte avslöja mer) och vara borta två hela dygn. Inte stressad för Ellens skull, jag vet att hon kommer att vara i goda händer och jag tror inte att hon tar skada av att vara borta från sina föräldrar ett par dagar. Tvärtom kommer det att göra henne gott genom att det gör hennes föräldrar väldigt gott (även om det givetvis kommer att kännas konstigt, speciellt för mig). Jag hoppas bara att barnvakterna inte utsätts för oskälig påfrestning och säger ett innerligt tack och förlåt på förhand!

Nu är det sommar!

Nu är sommarsäsongen inledd som den ska inledas med besök inklusive övernattning på Haraholmen.

Ellen invigde sin flytväst och var glad.

Vi möttes av en enorm byggplats. Hela sommaren ska det byggas, sedan finns det gott om plats för alla även inomhus.

Ellen åt bröd och trivdes. Hon fick även pröva på bastu för första gången och föräldrarna blev av med vinterpälsen.

Ett riktigt sommarveckoslut med andra ord!

Morsdagshelgen

I helgen fick jag ha egen tid och gick på studiokurs (fotografi) hela fredagkvällen och största delen av morsdagen. Jätteskoj! Nu måste jag bara se till att komma in i studion igen snart, innan jag glömmer allt jag lärt mig.

Eftersom jag var upptagen på söndagen så hälsade vi på hos mamma i lördags och blev bjudna på middag.

Ellen åt bröd och fick sitta i en stol som man fäster vid bordet, praktisk grej!

Vitsipporna blommade ute på landet. Jag plockade vitsippor åt mamma, precis som när jag var barn.

Ellen övade att krypa på terassen.

Följande dag fick jag världens bästa morsdagspresent när Ellen bestämde sig för att somna om efter att hon vaknat klockan fem som vanligt, och sov till 20 över 9. Lyx!  Sedan bjöds det på fin morsdagsfrukost innan jag skyndade iväg till kursen.

Framåt!

Äntligen har hon hiffat det! Man kan ännu inte kalla det för att krypa, men hon använder både armar och ben och kommer framåt.

Bakom tv-hyllan finns det speciellt intressanta ledningar att utforska.

Så var det slut på lugnet.

Borta bra men hemma bäst (och hemresan sämst)

När semestern börjar och man ska åka bort har jag ingenting emot att vistas på flygplatser och flyg, och inte ens så mycket emot väntandet som hör till, man har allt det roliga framför sig och även väntandet är ju en del av resan. Men när hemresan närmar sig efter en bra semester önskar man bara att den skulle vara över. Den här gången blev den ändå ett dygn längre än planerat.

När vi bokade resan hade jag gärna velat få in ett stopp i New York på vägen hem, men tiden tog slut helt enkelt. Till slut fick vi ett dygn där i alla fall, om än ett mycket dyrt sådant och utan rena kläder, smink och resten av bagaget. Tandborste hade jag åtminstone.

Men efter att vi fixat en ny hemresa, hotellrum och fått middag, en god nattsömn och en dusch så kändes det inte så tokigt med några timmar på Manhattan. Vad jag gillar den staden! Vi tog en promenad, kollade in nya WTC 1 och åt brunch i East Village.

Nu är vi hemma igen, jetlagen börjar släppa så småningom och livet kan återgå till det vanliga. Först gäller det att ställa om Ellens klocka till finsk tid igen. Och sedan ska vi börja planera mer inför det stora äventyret som väntar om ca tre månader!

Ellen 9 månader

Jag är en dag försenad, Ellen blev 9 månader igår. Dagen firades med promenad delvis i ösregn (det regnar inte här, det ÖSER) a la New Orleans och middag på en fin italienare.

Vår niomånadersbebis kryper inte men hon kan minsann röra sig ändå. Lämnar man henne på golvet någon minut ska man inte förvänta sig att hon är kvar där man satte ner henne. Ser man inte henne är hon under sängen. Hon rullar helt enkelt omkring och jag ser fram emot att äntligen kunna rapportera till fysioterapeuten nästa vecka att hon nu vänder sig frivilligt och ofta på mage.

Niomånaders-Ellen är en mycket social typ. Hon älskar att titta på och träffa nya människor och stortrivs här i USA där det jämt är någon som kommer fram och pratar med henne.

Ellen är också nyfiken och företagsam och när hon tröttnade på att sitta ensam i baksätet på bilen under vår resa lyckades hon lossa säkerhetsbältet så att hon kunde kika framåt (instagram-bild nedan).

Hon gillar också maten här. De har förresten ett mycket större urval av ekologisk babymat här än hemma (jag vill bo i en Whole Foods!). De använder förstås Ellens favoritrotfrukt sötpotatis mycket men hon har även ätit allt annat vi gett henne med god aptit. Jag vet inte om det betyder att hon har utvecklats eller om de ändå sätter någon hemlig ingrediens i babymaten här. Nästa vecka får vi se hur det smakar med hemlagat igen. Bröd har hon också börjat äta och gör det med stor iver och koncentration. Brödet har räddat en och annan middag på denna resa.

Idag är vår sista dag här i NO, och sista dagen på denna resa. Vi har avnjutit en äkta Louisiana-frukost (med bl.a. "debris" och "grit", jag förstod inte hälften av menyn) på ett ställe där servitriserna var stora och svarta och kallade Mika "baby" och sedan fortsatt njuta av stämningen här i stan. I jazzens hemstad är även gatumusikanterna strået vassare.

See you later, alligator

New Orleans, Louisiana

Vår road trip tog slut i måndags när vi kom fram till New Orleans. Bara att köra in i stan var en upplevelse i sig, vägen går över oändligt långa broar över alla sumpmarker. Vid första anblicken är det svårt att förstå hur och varför man byggt en stad här, omgiven av vatten och sumpmarker åt alla håll.

Igår gjorde vi en utflykt ut i sumpmarkerna, till en nationalpark där de hade byggt en gångväg, som gjorde det lätt och säkert (tänkte vi) att ta en promenad där med Ellen i vagnen. Guiden på besökscentret berättade att vi knappast skulle se några alligatorer (i vattnet alltså) på den rutten vi först skulle gå. Men tji fick hon.

Vi hade inte gått länge när vi hörde en duns och i samma sekund såg en mindre alligator landa på gångvägen ett par tre meter framför oss. Den hade hoppat från en trädstam som låg i vattnet och lutade mot gångvägen. Som tur började den gå i den andra riktningen, dvs bort från oss, för vi stod nog som förstenade i flera sekunder innan vi fattade vad det var som gjort oss sällskap uppe på gångvägen. Sedan samlade jag mig tillräckligt för att knäppa några bilder (trots att händerna nog skakade en hel del) och sedan vände vi och gick tillbaka till besökscentret, för att fråga råd om vad man ska göra om man möter en alligator på gångvägen. Svaret var "oh, you won't" och vi fick en mycket förvånad reaktion när vi berättade att det precis hade hänt.

Alligatorn var säkert räddare för oss än vi var för den men hjärtat satt ändå uppe i halsgropen en bra stund efteråt. Bara tanken på att vi gick där med Ellen i vagnen och vetskapen om att det inte går att springa ifrån en alligator... Men nu gick det ju bra och vi klarade oss välbehållna både från träffen med en alligator och från det häftigaste regn- och åskvädret jag någonsin varit med om, som kom över oss när vi körde tillbaka till stan.

Idag har vi gått omkring och njutit av atmosfären i denna härliga stad. Det är så härligt färggrannt här, både arkitekturen och människorna! På gatan alldeles utanför vårt B&B träffade vi en kille som var ute och rastade sina getter. En hade han köpt på ett mexikanskt lopptorg (?) och sedan hade han skaffat den andra av en bonde för att den första behövde sällskap.