Vardagsfunderingar

Vad jag älskar min tyskakurs! Ja, inte kursen i sig kanske. Den är visserligen helt bra och jag gör framsteg, men jag skulle nog ta vilken aktivitet som helst som involverar andra vuxna människor och ger mig ett par timmar egen tid utanför hemmet ett par gånger i veckan. Förra veckan fick jag dessutom en tredje ledig kväll när jag var ute och åt med två nya väninnor, som också har små barn hemma. Det var himmelskt.

Missförstå mig rätt nu, jag älskar min dotter och hon är självklart det viktigaste jag har. Men jag behöver något annat att sysselsätta hjärna, kropp och själ med än småbarnskötsel och hushållsarbete. Det känns speciellt mycket så efter en dag som idag när Ellen upplevt sin första magsjuka. Lyckligtvis var det av den snabbt övergående sorten och den lilla stackaren mår bra igen. Någon dag blir det retur till arbetslivet igen men nu fylls behovet av språkstudier, socialt umgänge och sport. På tal om sport så ska jag börja ta tennislektioner så fort Ellen kommer igång på dagis. Vad jag längtar!

Det här är en utmanande tid för oss alla, det visste vi när vi gav oss in i detta. Det var ett medvetet val. Det är M:s år (jag hade mitt när jag var på Åland) och han måste ha möjlighet att satsa fullt ut på det han gör. Men det är också vårt gemensamma äventyr och projekt, så kompromisserna måste vara ömsesidiga. Så planerade vi det och så här långt tycker jag vi har lyckats bra. Började fundera över detta när jag talade med frun till en kurskompis till M. De har också ett litet barn och hon skulle också vilja lära sig tyska. Men kurserna går bara på kvällar (dvs inte då barnet är på dagis) och då kan hon inte gå för hennes man är aldrig hemma på kvällarna. M skulle knappast heller vara hemma om inte jag skulle ha min kurs, men han kommer hem (nästan) varje gång och så går han ofta tillbaka till skolan så fort jag är hemma igen. Man väljer själv. Hur som helst är jag glad att jag har M på mitt team!

Nästan Italien...

För snart två veckor sedan höll M ledigt hela veckoslutet och vi åkte ner till Locarno, som ligger vid Lago Maggiore, inte långt från italienska gränsen. Det var helt overkligt att köra dit genom bergen där det var värsta vintern för att sedan komma ner till sjön och palmerna på andra sidan.

Och det kändes verkligen som om vi kommit till Italien...

Första dagen utforskade vi staden och åt en utsökt middag på en liten Osteria. Och drack vino caldo, det var nämligen kallt!

På söndag morgon tog vi sedan funicularen och gondolen upp till berget ovanför staden och kollade på utsikten. De har faktiskt slalombackar där uppe!

Sen lämnade vi Locarno och körde till en av de närliggande dalarna Vallemaggia och stannade i byn Maggia där vi gick på en liten tur bland vinodlingarna och stenrösen.

Det här söta huset kan man hyra för semestern.

Vi råkade komma upp hit precis till invigningen av en ny del av vinodlingen, där byns alla invånare hade samlats. 

Den här gamla stenbron som gick över en djup ravin såg ut att ha funnits där sedan medeltiden.

Vi mötte vilda trädklättrande getter.

Sedan körde vi hem mycket belåtna efter en härlig helg nästan i Italien. Dit ner ska vi nog åka igen på våren när det blivit varmare.

Krippe

Efter många och långa funderingar av och an bestämde vi oss (eller jag bestämde mig, med fullmakt från M som har en hel del annat att fundera på just nu) för ett dagis, eller "krippe" som det heter här, för Ellen. Efter att vi blivit förvarnade om att dagisplatserna här är svindyra och mer eller mindre omöjliga att få, har vi blivit positivt överraskade över att utbudet är ganska bra. Visst är dagisen här dyra jämfört med de kommunala platserna i Finland men vår dagisplats subventioneras av universitet så det blir lite förmånligare än andra alternativ. Dessutom börjar Ellen nu med bara en och en halv dag i veckan.

Detta sagt så förstår jag nog ändå att kvinnor här ofta väljer att stanna hemma med barnen, speciellt om man har flera barn och inte råkar ha ett väldigt välavlönat jobb. När mammaledigheten dessutom är tre månader lång och man här nog aldrig ens skulle komma på tanken att pappan kunde stanna hemma kan man lugnt säga att Schweiz har en lång väg att gå när det gäller jämställdhet.

Men över till krippen. Ellens krippe ligger på kort promenadavstånd från där vi bor och de har barn i alla åldrar från tre månader till förskoleåldern. Barnen är indelade i olika grupper enligt ålder och i Ellens grupp finns barn mellan ca tre månader och två år. De är högst 8 barn åt gången men ofta färre än så. Vi har börjat med invänjningen den här veckan och har varit där två gånger, en timme åt gången. En av personalen, en ung tjej som heter Jasmin, är ansvarig för Ellen och de första gångerna har gått ut på att hon bygger upp relationen med Ellen och vinner hennes förtroende. De har lekt tillsammans och jag har suttit lite avskiljt och tittat på. Så här långt har det gått jättebra, Ellen stortrivs förstås när hon får utforska den nya omgivningen och alla nya saker. Nästa vecka skall vi pröva på att umgås med de andra barnen. Invänjningen går alltså mycket försiktigt framåt och på barnets villkor.

Så här långt så har jag en bra känsla och förtroende för vår krippe och vår supersociala lilla tös kommer knappast att ha några problem med att trivas där.

Så här glad var Ellen förra veckan när vi var ute på lunch med mormor.

Härlig höst

Mamma har varit här i fyra dagar och vi har fått njuta av härligt höstväder hela veckan. Jag har gått omkring och riktigt sugit i mig allt det solsken som jag gått miste om under veckorna av dimma. Den här helgen har det dessutom blivit en hel del friluftsliv, vilket känns i benen!

Vi var uppe vid Äscher igen. Det är bara så fint där!

Som sagt sken solen, så vi fick testa Ellens solskydd. Hon tyckte det var lustigt att kika ut därifrån.

Vi har lite "ruska" här i Schweiz också.

Den här gången gick vi ända ner från Ebenalp, det tog ca 2 timmar och det kändes i benen när vi kom ner.

På vägen ner stannade vi vid Seealpsee för lunch. Sjön var spegelblank och det var magiskt vackert.

 

Fina färgkombinationer här tycker jag.

 

 

Där högst uppifrån vandrade vi ner.

Nej se det snöar...

Den här bloggen ska inte bara handla om vädret men nu är det så att det tydligen aldrig upphör att förvåna här i St Gallen. Igår föll nämligen den första snön! Jag hade gått ut på promenad med en kompis och förvånades över hur kallt det var (hade glömt att kolla termometern innan vi gick ut, nybörjarmisstag). Hur som helst så regnade det och jag frös något infernaliskt så det blev en kort promenad. På hemvägen förvandlades regndropparna plötsligt till snö. Och jag som trodde att jag flyttat till en plats med bättre väder än Finland...

På tal om väder så är det enligt Diccon Bewes så att det inte funkar som small talk här i Schweiz. Han anser också att schweizarna allmänt taget är usla på small talk, och att det kan bli riktigt svårt då inte heller vädret (som på många andra håll är ett säkert kort om man inte kommer på något annat att säga) väcker något gensvar. Han skriver att en kommentar t.ex. om hur kallt det är vanligtvis bara möts av ett "det är vinter"-konstaterande. Nu är det ju ändå långt ifrån vinter i början av oktober så undrar om inte snöfallet kunde fungera som en samtalsöppnare ändå, måste testa om tillfället dyker upp.

Bildbevis. Nere i stan smalt snön så fort den kom till marken men på ängarna lite högre upp ligger den faktiskt kvar.

Dimmiga palmdrömmar

Dimman verkar ha kommit till SG för att stanna. Lyckligtvis har M lovat att ta ledigt från studierna både lördag och söndag inkommande helg, så jag har bokat hotellrum åt oss i Locarno för en natt. Det är ju nästan i Italien och de har palmer där så det kan ju inte bli fel. Och skulle vi dessutom få se en bit blå himmel, ja, då vore väl lyckan gjord.

Men missförstå mig inte, det går ingen nöd på oss här i dimman. Jag fortsätter med backträningen, träffar kompisar och innan helgen ska det bli både träff med de övriga övergivna MBA-fruarna med barn samt middag med nya vänner. Men lite längtar man nog efter blå himmel och palmer!

I dimman

Hela helgen låg det en tjock dimma över St Gallen. Jag har aldrig sett något sådant tidigare. Dimma har man ju varit med om men inte en så seg sådan. Konstiga väderfenomen lär höra till de här trakterna på grund av Alperna. Vissa förhållanden kan hänga kvar länge men förändringarna kan samtidigt vara plötsliga och häftiga.

M höll ledigt från studierna i söndags så vi bestämde oss att trots dimman pröva lyckan och körde upp i bergen. Och när vi kom upp till ca 1300 meter då kom vi faktiskt upp ovanför dimman och där var det blå himmel. Så nu vet vi det, när det är skräpväder här nere är det bara att åka upp till bergen!

Vi åkte till Schwägalp och tog sedan kabinbanan upp till Säntis, som är det högsta berget här i närheten.   Det går också en vandringsstig upp dit som det tydligen hör till att alla "riktiga" St Gallen -bor någon gång går. Efter att ha läst en beskrivning enligt vilken den bara är för "schwindelfreie wanderer" (dvs vandrare utan svindel) bestämde vi oss ändå för att bara ta kabinen upp den här gången. Och när vi kom upp och såg översta delen av vandringsleden så konstaterade jag att det var rätt beslut, fick nämligen svindel bara av att titta på den där ovanifrån. T.o.m M konstaterade att det nog inte är någonting man ska göra med Ellen på ryggen. Så den får vänta till ett annat tillfälle.

I St Gallen låg dimman tjock och man såg knappt till andra sidan av gatan.

Uppe på Säntis såg det ut såhär!

Här åt vi lunch.

Man hade bra koll på dimman ovanifrån.

Landskapet var majestätiskt, som det är här i trakterna.

Den här "stigen" är inget för mig...

Sedan kom dimman smygande till Schwägalp också och vi gjorde en kort vandring där innan vi åkte hem.