Still here

Vi är tillbaka i de levandes böcker efter att ha varit helt däckade av dagisets förbannelse nr 1, dvs kräksjukan. Den gav ingen nåd och tog offer efter offer, först Ellen, sen jag och till slut M. Lyckligtvis var vi föräldrar inte sjuka samtidigt och den gick över relativt fort (men det var långa 24 timmar). 

Nu glädjer man sig extra mycket över att vara frisk och att solen skiner ute. Dessutom har vi hittat en barnvakt som vi kan anlita då och då så på lördag ska de här föräldrarna slå på stort och gå ut på tumis. Det börjar vara på tiden!

Ett foto i månaden - januari

Min föresats för foto- och bloggåret 2014: ett foto av Ellen i månaden. En bild som beskriver henne just då. 

Här är januaribilden. Hennes favoritplats just nu är soffan, hon klättrar upp och sitter där, i en blus som spänner lite om magen och strumpbyxor som är alldeles för långa (eller alternativt barfota för strumporna tappar hon alltid) med en bok eller favoritleksaken som spelar olika barnlåtar på finska (vilka nu alla tyvärr även spelas i mitt huvud).

Årets första

Vi har fått njuta av härligt soligt och varmt vårväder ända sedan vi kom tillbaka från jul- och nyårsfirandet. Idag snöar det.

Men vi har fortfarande lite vår inomhus.

Perfect Sunday

Just nu kan jag inte tänka mig något bättre än att fly dimman på en ledig dag, frisk bergsluft, sol, lite motion, lunch ute i solen och bra sällskap. Idag var en sådan dag.

Så här såg det ut där vi började.

Men vi behövde inte gå länge innan vi kom upp över dimman, det är lika magiskt varje gång.

Det gick uppåt en bra stund.

Det var fin utsikt uppe på Hundwiler Höhe.

Man kunde se ända till St Gallen (som tyvärr var insvept i dimman).

En perfekt dag.

First steps

Den här tjejens motto är sakta men säkert. Idag vågade hon äntligen släppa taget och tog sina första steg på egen hand, till alla de inblandades stora förtjusning.

Tillbaka till vardagen

Vardagen började för oss idag, ingen trettondag här. Ellen hade tydligen haft ett lite för långt jullov och dagen började med värsta separationsångestutbrottet när jag skulle lämna henne på krippe. Men det gick förstås över fort och hon hade tydligen även acklimatiserat sig tillbaka väldigt kvickt för enligt flickorna på krippe hade hon sagt "danke" upprepade gånger. Här hemma har hon ännu inte sagt det, hennes mest använda ord är däremot någonting som låter som "ade" och kan användas i åtskilliga olika situationer, t.ex. som hej, tack, varsågod m.m. Enligt en tolkning är det norska och hon säger "ha de".

Förtjusning över nyöppnad julklapp.

Gott nytt år!

Det blev en ofrivilligt lång bloggpaus på grund av uselt wlan i lägenheten i St Anton. Nu är vi tillbaka i St Gallen igen och förbereder oss för vardagen som kör igång på måndag. Vi vet inte riktigt vad det nya året kommer att föra med sig för oss men början var åtminstone väldigt fin.