Det är regnigt och ruskigt i St Gallen och jag har värmt själen med att äntligen gå igenom fotona från Cinque Terre, dit vi åkte från Nice för den andra delen av vår påsksemester.
Cinque Terre består av fem små byar som någon gång i tiden varit fem små pytteländer, därav namnet. Byarna ligger vid havet på den mycket kuperade liguriska kusten och är precis så overkligt pittoreska som det ser ut på bilden. Länge fanns det inget annat sätt att ta sig mellan byarna än sjövägen och de smala vandringslederna som slingrar sig längs kusten, och som nu har blivit ett populärt mål för mängder av vandringssugna turister. Nu finns det även en järnväg mellan byarna för dem som inte orkar gå och förstås bilväg längre in i landet, men byarna är bilfria.
Vi bodde i en ännu mindre by, Volastra, som ligger ovanför Manarola, en av byarna vid kusten. Det tog ungefär en halvtimme att gå ner till Manarola och ungefär en timme att gå upp. Som tur gick det även en buss!
Det måste ha varit en miljon trappsteg, så mycket skakade benen när vi äntligen kom ner.
Manarola var en av de minsta men kanske den mysigaste av Cinque Terre -byarna. Det fanns flera restauranger som serverade färsk seafood och andra liguriska specialiteter, men så som det ofta kan råka sig i Italien så fick vi faktiskt den bästa matupplevelsen uppe i vår egen lilla by. Och det på en restaurang som utifrån såg både bortglömd och intetsägande ut. Men det är precis det som är det fina med Italien! När det finns så mycket kärlek och stolthet i matlagningen, och givetvis färska råvaror bakom hörnet, så bjuds man på de bästa smakerna där man minst förväntar sig det.
Jag njöt förstås med varje cell i kroppen av att få tillbringa några dagar i la bella Italia. Och märkte till min stora glädje att även italienskan sakta kom tillbaka, jag som varit rädd att tyskan tagit över dess plats i språkhjärnan.
Tyvärr hade kraftiga regn och jordskred förstört stora delar av vandringslederna vid kusten år 2011 och de var fortfarande stängda så vi fick vila fötterna på tåget och förbindelsebåten ibland. Men vi vandrade där vi kunde och ofta mitt i vinodlingarna.
Det var en massa trappor överallt. Så här började vandringsleden från Vernazza till Monterosso.
Och under vägen såg det ut bl.a. så här.
Den minsta reskamraten trivdes nog också fast hon spelade cool.
Ciao ciao Italia, a prestissimo!
