Ikväll vågade jag mig äntligen ut på min första springrunda här i St Gallen. Som jag har bävat för den stunden. Det har överhuvudtaget känts oerhört trögt med löpningen sedan Ellen kom med i bilden. Och det blir ju liksom inte lättare i den här staden där det inte finns många meter plan mark, det är bara backar vart man än vänder sig.
Men nu kom jag äntligen iväg och det gick ju någorlunda ändå, och fy fasiken vad bra det känns efteråt! Så nu är det bara att fortsätta. Det svider i början men så fort det blir rutin av det, då rullar det bara på. Med vår nuvarande livssituation lär jag inte heller ha några val om jag vill sporta, det är löpning eller inget. Backträning har aldrig varit någon favorit hos mig, men nu ska jag se till att bli vän med backarna under det här året. Bättre backträning kan man knappast få, så måste ju utnyttja tillfället som getts. Sedan kan jag bara skratta åt Koff-parkens lilla "slänt", som hittills framkallat diverse svordomar ur mig, varje gång M har tvingat mig dit under våra gemensamma löprundor. Det får vara min morot den här hösten, det behövs ingen marathon nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar