Vardagsfunderingar

Vad jag älskar min tyskakurs! Ja, inte kursen i sig kanske. Den är visserligen helt bra och jag gör framsteg, men jag skulle nog ta vilken aktivitet som helst som involverar andra vuxna människor och ger mig ett par timmar egen tid utanför hemmet ett par gånger i veckan. Förra veckan fick jag dessutom en tredje ledig kväll när jag var ute och åt med två nya väninnor, som också har små barn hemma. Det var himmelskt.

Missförstå mig rätt nu, jag älskar min dotter och hon är självklart det viktigaste jag har. Men jag behöver något annat att sysselsätta hjärna, kropp och själ med än småbarnskötsel och hushållsarbete. Det känns speciellt mycket så efter en dag som idag när Ellen upplevt sin första magsjuka. Lyckligtvis var det av den snabbt övergående sorten och den lilla stackaren mår bra igen. Någon dag blir det retur till arbetslivet igen men nu fylls behovet av språkstudier, socialt umgänge och sport. På tal om sport så ska jag börja ta tennislektioner så fort Ellen kommer igång på dagis. Vad jag längtar!

Det här är en utmanande tid för oss alla, det visste vi när vi gav oss in i detta. Det var ett medvetet val. Det är M:s år (jag hade mitt när jag var på Åland) och han måste ha möjlighet att satsa fullt ut på det han gör. Men det är också vårt gemensamma äventyr och projekt, så kompromisserna måste vara ömsesidiga. Så planerade vi det och så här långt tycker jag vi har lyckats bra. Började fundera över detta när jag talade med frun till en kurskompis till M. De har också ett litet barn och hon skulle också vilja lära sig tyska. Men kurserna går bara på kvällar (dvs inte då barnet är på dagis) och då kan hon inte gå för hennes man är aldrig hemma på kvällarna. M skulle knappast heller vara hemma om inte jag skulle ha min kurs, men han kommer hem (nästan) varje gång och så går han ofta tillbaka till skolan så fort jag är hemma igen. Man väljer själv. Hur som helst är jag glad att jag har M på mitt team!