I dimman

Hela helgen låg det en tjock dimma över St Gallen. Jag har aldrig sett något sådant tidigare. Dimma har man ju varit med om men inte en så seg sådan. Konstiga väderfenomen lär höra till de här trakterna på grund av Alperna. Vissa förhållanden kan hänga kvar länge men förändringarna kan samtidigt vara plötsliga och häftiga.

M höll ledigt från studierna i söndags så vi bestämde oss att trots dimman pröva lyckan och körde upp i bergen. Och när vi kom upp till ca 1300 meter då kom vi faktiskt upp ovanför dimman och där var det blå himmel. Så nu vet vi det, när det är skräpväder här nere är det bara att åka upp till bergen!

Vi åkte till Schwägalp och tog sedan kabinbanan upp till Säntis, som är det högsta berget här i närheten.   Det går också en vandringsstig upp dit som det tydligen hör till att alla "riktiga" St Gallen -bor någon gång går. Efter att ha läst en beskrivning enligt vilken den bara är för "schwindelfreie wanderer" (dvs vandrare utan svindel) bestämde vi oss ändå för att bara ta kabinen upp den här gången. Och när vi kom upp och såg översta delen av vandringsleden så konstaterade jag att det var rätt beslut, fick nämligen svindel bara av att titta på den där ovanifrån. T.o.m M konstaterade att det nog inte är någonting man ska göra med Ellen på ryggen. Så den får vänta till ett annat tillfälle.

I St Gallen låg dimman tjock och man såg knappt till andra sidan av gatan.

Uppe på Säntis såg det ut såhär!

Här åt vi lunch.

Man hade bra koll på dimman ovanifrån.

Landskapet var majestätiskt, som det är här i trakterna.

Den här "stigen" är inget för mig...

Sedan kom dimman smygande till Schwägalp också och vi gjorde en kort vandring där innan vi åkte hem.